Alexandra skrev "min blev stulen ur mitt hem... jo, det är sant. På en fest. VEM som har förstånd nog att läsa den typen av bok har oförståndet att snatta? Man undrar."
Sanna skrev "Nån kräktes på min. Jag mejlade Skugge och Olsson. Den förra försökte, men fick inte fram nåt ex. Den senare svarade inte alls."
jonna skrev "min blev också stulen. har stört mig på det i snart tio år nu."
Bli inte oroliga om ni inte hör av mig i helgen. I så fall är jag bara upptagen med min nya vurstingkamera. Woho, igen!
Efter att jag rensade det 13'' stora skrivbordet letade jag reda på en storspov, Västerbottens landskapsdjur, och se så fint det blev.
"Vårt vackra Västerbotten,
guldet finns här och knotten,
mångmila skogar och höga berg,
spegla i blankstilla del sin färg,
Tung ligger snön över tuvan,
under bryts kopparn i gruvan,
norrskenet strålar i vårvinterkväll,
omkring lappmarksfjäll."
- Refrängen i en västerbottensvisa från vem vet när
Vanligtvis brukar jag lära mig av mina misstag, men inte när det gäller min kaffekonsumtion.
Såg ni "Debatt" i går kväll? Det handlade om att barns liv hängs ut som aldrig förr i teve, på bloggar och i kändispressen, men framför allt om teveprogrammet "Ett fall för Louise", som jag får ont i käkarna av att titta på. Följ länken för att komma till gårdagens debatt om vem som tar ansvar när barn syns i media.
Programmet fick mig att återigen fundera på hur jag själv gör. I min egen följetong "Småbarnsåren är tydligen de bästa" exponeras två personer som inte har valt det själv, femåringen Sockertoppen och ettåringen Lillebror. Kanske är det ett försök att rättfärdiga, men jag tycker faktiskt att serien är rätt harmlös. Jag använder alltid smeknamn, försöker vinklar inläggen så att de handlar mer om mitt föräldraskap än om ungarna och publicerar väldigt sällan närbilder. Ibland kan jag känna att jag skulle vilja skriva mer om konflikter vi har och hur vi löser dem, men det slutar alltid med att jag markerar och raderar. Det känns helt enkelt inte rätt. Jag är fortfarande kluven men det är jag glad för eftersom det innebär att jag i alla fall fortfarande reflekterar och inte bara gör.
Som ni kanske minns är jag på jakt efter en bok som är definitivt slut på både grossisters- och förlagets lager. En bok som knappt ens går att hitta på antikvariat än mindre på nätet.
Vem vet, kanske är jag dålig på att leta men än har jag inte hittat den så nu tänkte jag be er om hjälp. Den enda anledningen till att jag inte har frågat er tidigare är att jag inte velat förstöra överraskningen, men så slog det mig att eftersom jag har femtioelva systrar (jag skojar inte) kan ingen av vara säker på vem som ska få boken.
Och boken jag letar efter är... trumvirvel tack, antologi Fittstim. Om du känner dig klar med ditt exemplar och är redo att skicka den vidare är jag beredd att betala! Hör av dig!
I morgon ska jag köpa köpa en digital systemkamera (woo-hoo på det!). Förhoppningsvis kan vi alla lära oss leva med att "Suddiga vardagspixlar" inte kommer att bli lika suddiga.
Jag läste någonstans att Hanna Fridén får presenter av sina läsare när hon fyller år. Jag har visserligen ingen stor blogg, men nu är det snart jul och jag vet ju att mina läsare är generösa så jag tänkte att ni skulle få ta del av min önskelista:
* Tidningsprenumerationer
Eftersom jag spenderar ohyggligt mycket pengar på tidningar skulle min plånbok må bra om jag fick hem VI, VI Läser, Bang och kanske någon inredningstidning.
* Loka Knarps "Pärlor och patroner"
Jag lockas av hon ska ha porträtterat kvinnor som ofta är lika maktgalna och förvirrade som sina manliga historieboksmotsvarigheter.
* En stor fet soffa
Vår ärtgröna soffa har gjort sitt. Dessutom har vi växt ur den och nu ser jag framför mig en vulgär soffa som stjäl all uppmärksamhet och som man kan ligga huller om buller i.
* En kock, en nanny och hjälp med städningen varannan vecka
* En hel cykel
Jag har redan en, men den skulle behöva en helrenovering t.ex. vore det bra om pakethållaren sätts på plats. Jag lämnade cykeln på stan en natt i somras, det var dumt för nu sitter pakethållaren med barnsadeln lös. Plus att någon har gått lös på korgen.
Nej, i skrivande stund betalar jag dyrt för att jag envisades med att vara vaken sent i natt, men jag har bara mig själv att skylla.
Min besöksräknare uppmärksammade mig om att någon klickat in sig på "Försök att inte se så snygg ut" efter att ha sökt Cornelis Vreeswijks dikt "Kom död var min baderska", som jag ville men inte vågade läsa på pappas begravning.
"Kom död var min baderska
var min ljuvaste renskraperska; två
mina knotor vita
som snö.
Locka mig tubba mig
du min förförerska att
kasta min klädnad och
döden dö.
Ljuvare renhet du ger - gives ej
Mer ihärdig tvagning än din
bedrives ej.
Baderska baderska
klockvisarförvriderska Rätt-
timma förbiderska
stort
är ditt hav. Jag
är en ö. Två mina knotor vita
som snö"
Även fast jag läste en dikt som nog var mer passande känns det trist att jag fegade ur. Därför hoppas jag att personen som klickade sig in på bloggen ska läsa "Kom död var min baderska" på en begravning. Jag tänker mig att det skulle vara passande med en basröst sådär lite lätt dröjande på orden, men ändå väldigt bestämt.
Jag har förresten alltid trott att dikten heter "Inför en överdos", men om man ska tro det här var det bara arbetsnamnet.
Häromkvällen verkade det som om det gick upp för Lillebror att man kan göra annat i hans rum än att sova. Nu vill han vara leka där mest hela tiden, både med och utan storebror. Det passar väldigt bra för ryamattan i hallen på övervåningen är ovanligt mjuk.
"Vi måste åka och hälsa på henne", var det första Sockertoppen sa när han öppnade brevet från ActionAid.
Fadderbarnet som organisationen valt ut till oss kommer från ett fattigt område i Vietnam och är nio år. Om jag hade fått välja skulle vi gett vårt stöd till en flicka i Zimbabwe eller Malawi, men samtidigt är jag glad att organisationen valde nioåringen från Vietnam där trafficking är ett allvarligt problem. Människohandeln i Vietnam sker ofta i form av arrangerade äktenskap där kvinnorna säljs som hushållsslavar i stället för att bli fruar och kvinnor erbjuds fabriksjobb men säljs i stället i sexindustrin (enligt UNICEF är ungefär 60 procent av de 65 000 prostituterade i Kambodjas huvudstad vietnameser).
Flickan, som är vårt fadderbarn, går redan i skola och sjukvård finns nära till hands. Nu hoppas jag att hon inte kommer att luras till att tacka ja till äktenskap eller jobberbjudanden, som ofta leder flickorna rakt in i prostitution och barnarbete. Vem vet, en dag kanske vi åker till Vietnam och då ska vi helt klart hälsa på henne om hon också vill det, men vi börjar med att skriva ett brev.
Det finns en anledning till varför jag berättar om vårt fadderbarn. Jag är nämligen så vansinnigt trött på folk som tjatar om att all välgörenhet är baserad på egoism. Hanna Fridén skrev ett klokt inlägg efter att ha läst den här krönikan där följande stycke går att läsa "Man vill känna att man gör något. Man vill ha ett gott samvete. Man vill tänka Gud vad bra, nu ser hela världen vilken varm och godhjärtad person jag är som bryr mig om andra människor."
Jag har tyvärr inte tid att berätta vad jag tycker om ovanstående citat för jag måste gå och hänga upp bilden på 9-åriga Anh på kylskåpet så att alla som kommer hem till oss ser henne, vårt fadderbarn.
Tema Dåtid, helt i stil med mina Den där om att blicka tillbaka-inlägg.
Allhelgonahelgen 2008. Till skillnad från förra året åkte vi inte till minneslunden i år. Tidigare kände jag ingenting, men nu får jag ont i magen varje gång vi åker dit så jag tänder hellre ett ljus hemma, om nu något ljus måste tändas.
Västerbottens inland, 2007. Årets bästa renfight!
Los Angeles, 2007. Jag längtar tillbaka!
Oktober 2008. Ett litet tips till alla soon to be-föräldrar! Om ni har en iPhone råder jag er till att använda den enbart för att skicka MMS på det nyfödda barnet, bilderna blir ju så suddiga. Men(!) ha då i åtanke att det kan vara bra att välja en bild där det inte ser ut som om den nyblivna morsan tar en cigg till första amningsförsöket.
Sofia skrev "Det känns som att du klär i alla frisyrer och hårfärger. Lucky you!"
Svar: tack hörru! Nu känner jag mig snygg i mitt oresonliga hår, som skulle behöva minst hundra borsttag.
När jag vaknade i morse kände jag mig redo att ta tag i allt det där jag måste få klart i dagarna, en synopsis och en artikel, men jag har mest bara suttit vid köksbordet och läst morgontidningarna. Min arbetsmoral är inte under all kritik, det är bara det att hela familjen är hemma i dag. Då blir det liksom lite svårare att koncentrera sig.
Det är naturligt att man blir orolig när man läser om treåringen med svininfluensa som dog. Hur vet man om ens egna barn tas rätt hand om de blir smittade av influensan som sägs slå hårdast mot barnen? Dagens nyheter har frågat en läkare om föräldrar behöver vara oroliga för att deras barn med svininfluensa inte provtas:
"Nej, man ska ha förtroende för sjukvården. Det viktiga är den bedömning ansvarig läkare gör. Att missa diagnoser finner vi dessvärre i sjukvården, det är oerhört beklagligt, men det går inte alltid att finna allting på en gång."
Svaret får mig att tänka på den där gången för snart fem år sedan då någon hade smittat Sockertoppen, 2,5 månad, med magsjuka. Han hade hög feber och allt vi fick i honom kom upp. Jag minns att vi ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte att det var normalt att han inte kissade då han inte fått i sig något. Vi fick rådet att fortsätta som innan, alltså att ge honom vätska med jämna mellanrum, lite grann i taget. Till slut kände vi att något var fel så vi åkte in med honom till akuten där en barnläkare undersökte honom. Läkaren var klar på fem minuter och sa "så här kan han fortsätta i ett par dagar, ni behöver inte vara oroliga. Ge honom vätska bara så kommer det lösa sig." Sedan skickade han hem oss.
Dagen efter ringde vi till barnmottagningen som ville att vi skulle komma in direkt. En läkare satte ett dropp och vi blev kvar i ett dygn. Än i dag är jag mycket bekymrad över vad läkaren kvällen innan sa, det där om att han kan fortsätta så i ett par dagar. Tänk om vi hade lyssnat på hans ord ja, det gör man ju. Läkare är ju allsmäktiga. Jag ringde upp läkaren från akuten ett par dagar senare. Lämnade ett meddelande på hans telefonsvar om att jag ville veta hur han egentligen tänkte den där kvällen, men han hörde aldrig av sig. Trots det har jag förtroende för sjukvården, men en del av mig kommer nog alltid att tvivla.
I torsdags köpte jag ett nytt anteckningsblock. Ett i modell mindre med hårda pärmar klädda i ett tåligt bomullstyg och inbyggt gummiband, som håller ihop blocket. På väg upp till Luleå passade jag på att skriva in namn och adressuppgifter, vilket alltid känns lika märkvärdigt, och sedan dess har jag använt blocket flitigt.
När jag satt på bussen hemåt tidigare i dag skrev jag ner en tanke som riskerade att gå förlorad annars, vilket händer mig alldeles för ofta. Jag hade suttit med blocket öppet en stund när det slog mig att hon bredvid mig skulle ha fri tillgång till mina tankar om hon blickade neråt. I samma stund slog jag igen blocket och ringde hem till min man för att höra om jag skulle handla något.
"Alvedon, barnmatsburk.. något mer? Okej, jag köper det med."
Det är lite märkligt att jag blev så nojig då anteckningarna lika gärna skulle kunna bli ett framtida blogginlägg alternativt en krönika. Å andra sidan satt hon just bredvid mig. Ni är ju på ett säkert avstånd.
Jag knäpper de flesta bilderna som läggs upp på bloggen med mobilkameran, vissa blir helt okej andra väldigt suddiga och trista. Bilden ovan påminner mig om att vi verkligen borde köpa en ny kamera. Så himla trist att titta på suddiga vardagspixlar i framtiden.
I morse eller snarare i slutet av den svettiga vargtimmen fuskade jag lite och drog på mig första bästa i stället för att gräva djupare in i garderoben. Min ursäkt? Klockan var tjugo över fyra och jag hade sovit i mindre än tre timmar. Efter tredje koppen automatkaffe skämdes jag lite "det har ju gått så bra hittills", men sedan hade jag varken tid eller lust att tänka på det mer.
Nåväl.
Jag har tidigare sagt att jag kommer att spara en del kläder och skänka resten till en secondhandbutik när jag börjar känna mig klar med Klädutmaningen. Men nu har jag börjat fundera på om jag ska kanske ska öppna en Bloppis, som är en slags loppmarknad fast i bloggform. På så sätt kan jag själv bestämma vad jag ska göra med pengarna, alltså konsumera spara eller ge pengarna till en organisation vars projekt jag faktiskt tror på.
Frågan är bara om jag törs? Jag har ju bojkottat köp och sälj-sajter av rädsla för att bli lurad. Fast det kanske jag kan lösa genom att skicka kläderna först när pengarna rullat in på kontot?
"Av någon anledning delitade jag ett inlägg som handlade om en grej som jag har jobbat hårt med den senaste tiden, men som jag inte kan berätta så mycket mer om än eftersom jag inte vet om jag kommer hitta någon som slänger upp plånboken på skrivbordet.
Vi tar ovanstående stycket en gång till.
Av någon anledning delitade jag ett inlägg som handlade om en grej som jag har jobbat hårt med den senaste tiden, men som jag inte kan berätta så mycket mer om än eftersom jag inte vet om jag kommer hitta någon som slänger upp plånboken på skrivbordet."
Så skrev jag i går kväll. Men alltså, vad är det med mig? Hur kan jag markera&radera för att strax efter skriva precis lika hemlighetsfullt? Och varför publicerar jag ens det här? Jag vet ju själv vilken gäsp-varning det är på hemlighetsmakeri i blogginlägg. Hursomhaver vill jag att ni ska hålla tummarna riktigt hårt på torsdag. Jag vill så väldigt gärna att en idé jag klurat på ska bli verklighet.
Så stor, men ändå så liten. Ena stunden sitter han på golvet och viker tvätt på eget initiativ "jag måste lära mig" för att lite senare stampa hårt i golvet "åh, orättvist" när han inte får spela på SRs barnwebb.
Folk och fä brukar ju snacka om vad de skulle rädda för materiella ting om elden härjade. Svar: Min dator, så klart!
Är det inte sönderbrytna björkar eller halvätna pizzarullar på Apberget är det omkullvälta krukor. Så tröttsamt!
Som svar på min egen fråga, vi är i Ånäset alltså är det ungefär en timme kvar innan dubbeldäckaren rullar in på bussstationen.
Jag frustar och pustar som ett litet otåligt barn i baksätet "är vi framme snart?" Jag kan inte ens fantisera om hur det skulle vara att köpa ett övergivet hus i en sömnig by, vilket är ett ypperligt tidsfördriv när man rullar fram genom Västerbotten och Norrbotten.
"Jag har inte sett någon skylt på ett bra tag nu och börjar känna hur gärna jag vill komma hem till familjen så snälla busschaffisen, jag undrar om vi är framme snart? Om inte, kan du köra fortare?"
Så många tallar som sträcker sig upp mot himlen. De planteras, växer upp och avverkas först 30-40 år senare. Vilket tålamod skogsägarna måste ha.
"Men blir det inte dyrt?"
"Nej, inte alls."
"Du är ju tokig."
Vi pratade om att jag åker affärsklass, vilket kostar 90 kronor extra. För det får jag ett större säte, hörlurar, mer benutrymme, ett eluttag, fika och kvällstidningarna.
"Jag ska trots allt sitta ensam på en buss i över fyra timmar!"
"Du har då alltid varit som du är."
Vi lämnade just Piteå och jag kan återigen konstatera att det är värt varenda krona. Nu ska jag bläddra genom DN Söndag, lyssna på radio och dricka (buss)kaffe, min bästa söndagsrutin.
I lördags gick jag ut till garaget för att kolla in bilen som min mormors bror håller på att renovera. Det är alltid lika spännande för det är inte direkt någon gammtoyota han rustar upp och putsar på utan gamla amerikanare. Sist jag var i Luleå var han nästan klar med en Buick Roadmaster Sedanette, som han hade haft ner i molekyler och sedan byggt ihop.
"När blir du klar med den där då", frågade jag och pekade mot det nya bilskelettet.
"Tja... om ett år kanske. Men du hur var festen då?"
"Jodå", svarade jag. " Man skulle kunna säga att det var ungefär som i Populärmusik från Vittula." Det visade sig att han inte hade sett filmen, men eftersom vuxit upp ett (norrländskt) stenkast därifrån sa han "Jag förstår" efter en kortfattad recension. Sedan skrattade han sådär bullrigt so mjag minns att han gjorde också när jag var liten.
Nog för att jag hörde något om hembränt, men det var framför allt hela den här grejen med fåordiga män och familjeskrönorna där den ena berättelsen är storslagnare än den andra som fick mig att relatera till filmen, men framför allt den här bröllopsmiddagen:
Nu sitter jag på bussen hem till Umeå och tänker att jag borde åka upp oftare. Så är det alltid, men sedan dröjer det ett år eller mer innan jag tar mig upp.
